Hur är det möjligt?

Vet inte längre hur mina tankar fungerar. Jag har så dåligt samvete och skäms (!!?) så över att Hedda inte längre finns här hos oss. Hur blev det så här och hur fick jag dessa tankar? Jag ville ju att det skulle bli så bra och vi skulle ha så roligt tillsammans. Vi skulle mysa i soffan, gå på roliga promenader och leka gömma-godis-lekar. Vi skulle vara på utställningar och få rosetter och göra "mormor" Inga stolt. Och Lovis skulle inte bli lämnad ensam IGEN.
Kommer jag nånsin att kunna lita på en veterinär igen?
Om jag bara kunde vrida tillbaka klockan....

Drömmer jag?

Det känns som om jag håller på att bli tokig. Har jag verkligen varit med om allt detta hemska som hänt dom senaste två månaderna eller är alltihop en elak mardröm som jag snart kommer att vakna upp ur? Har vi nånsin haft denna vackra lilla hund som nu fattas oss? När jag ser på foton av lilla Hedda så känns det så overkligt. Ser bara framför mig den sjuka lilla hund som blev ett offer för den vård som skulle gjort henne frisk och som hungrigt tuggade i sig kycklingen som jag hade med mig för att sedan sakta domna bort i Filips knä. Vet snart varken ut eller in.

I himlen.

Tack alla ni som hållt tummar, tår och tassar och som tänt ljus. Det gick inte ändå. Vår underbara, vackra lilla Hedda finns inte mer. Att vi förlorat henne på grund av veterinärers slarv och nonchalans gör det hela ännu mer outhärdligt och ofattbart.